Prova-på-ridning

av Åsa Lindgren
Klockan halv nio söndag morgon har jag och Peter, min pojkvän, inte hunnit längre än till Korsvägen. Jag står och svär över spårvagnseländet som vägrar komma och tänker på stackars Martin som står ute med sin cykel och fryser. Äsch, vi måste försöka stoppa en bil, säger jag och kliver ut i övergångsstället. Jag vinkar åt första bästa bil som tar av upp mot St Sigfrids plan och gör mitt bästa för att se ut som att det här är en Nödsituation. Bilen stannar och visar sig till min stora glädje innehålla Emma och pojke i ridmundering, på väg till GFRK. Vi hoppar in och jag tackar gudarna för mitt oerhörda flyt. Endast fem minuter sena möter vi Martin vid början av Töpelsgatan.

På ridskolan delas hästarna ut. Martin blir glad över stora Charlies fina namn och mjuka hals. Efter en liten stunds osäkert klappande, ger han snälla Charlie en stor kram och jag förstår att jag kan lämna dem för att se efter Peter. Han har fått en spetig men söt valack som han står och borstar på. Den verkar lite nervös, skrapar med hovarna i sågspånet och ser sig omkring. Jag visar Martin och Peter hur man sadlar. Sen är det nästan dags att gå in och jag får skynda mig att hjälpa mina två nybörjare att få på sina träns.

Jag hade glömt att det var så svårt att lära sig rida. Och att man blev så trött av att jogga runt med travande stora hästar. Jag märker att jag har svårt att hinna med två ekipage som behöver hjälp, men Cathrine kommer till min undsättning och leder Peters häst nät det är dags för trav. Varken Martin eller Peter har ridit lätt förut och en stor del av ansträngningarna går åt till det. De får också öva på att styra mellan koner, att göra halt, och att sätta igång. Martin ler lyckligt och verkar väldigt nöjd trots att han inte riktigt hänger med på det där upp-och-ner. Peter verkar lite mer sammanbiten, kanske är det för att han har bestämt sig för att lära sig det här. Men trägen vinner, mot slutet av lektionen lyckas han båda trava och rida lätt på samma gång.

De andra pojkarna, och flickorna - och visst är förhållandena omkastade, i dag är det nästan bara pojkar i klassen i stället för tvärtom - lyckas också fint och både skrittar och travar runt med varierande stil och finess. Fast tänk. Allt det där mest grundläggande: hästen rytm och min rytm, rytmen som vi delar. Tygelns längd och fotens ställning. Att rätta till en vojlock, namnet på stiglädret. Allt det som många av oss har övat sen vi var barn. Att det var så lätt att glömma hur svårt det var.

Hästarna ställer upp och ryttarna sitter av. Vi går tillbaka till stallet, och söndagsmorgonen blir till en helt vanlig söndag med ridtävlingar, springande barn och vankande föräldrar. Mitt i den vanliga ridskoleröran går ett gäng vuxna nybörjare. De sträcker på sig, de känner hur det känns att ha suttit av den stora varelse de nyss styrde över. De känner lukten av sågspån och djurkroppar. Än känner de inte det lätta stramandet i de lår som kommer att påminna dem om allt detta, i morgon.